ÄTSTÖRNING?

Jag har funderat på detta rätt länge, men varit osäker på hur jag ska skriva det. Om vi ser detta från min sida, en tjej som är kraftigt överviktig, tänker på vad hon äter och motionerar. Det låter bra tycker jag, det visar att jag försöker bli av med min ohälsosamma övervikt. Och sakta men säkert så försvinner den. Jag har snart gått ner 15 kilo. Mitt delmål är att gå ner 15 kilo till den 31:e oktober, men det är inte från startdatumet. Om jag lyckats gått ner 15 kilo till den 31:e oktober, då betyder det att jag gått ner 21 kilo sammanlagt sen jag började kämpa på allvar.

I alla fall, åter till det jag skulle skriva om....

Ätstörning.. jag tror jag har någon slags ätstörning faktiskt. Eftersom jag kämpar med att försöka gå ner i vikt så tänker jag hela tiden på vad jag stoppar i mig. Ibland (rätt ofta) kan jag tänka väldigt mycket. Ibland blir jag osäker på att stoppa i mig mat, för jag tänker "tänk om jag går upp i vikt nu när jag äter detta, eller den där glassen, eller till och med den där frukten?!"

Jag är besatt av vågen, jag kan ställa mig på vågen morgonen efter att jag ätit lite för mycket middag för att se om jag gått upp. Invägning en gång i veckan har jag, men jag väger mig alltid ungefär mitten på veckan för att se hur det ser ut, hur jag ligger till. Man ska ju inte tänka så mycket på siffrorna, för det kan ju hända saker med kroppen ändå, men jag kan inte hjälpa det.

Även fast det är så här ibland så är jag jäkligt stolt över mig själv! Jag lyckas nu! Jag går ner på ett hälsosamt sätt! Jag har inte alls samma socker begär som jag hade när jag började, även fast det är jobbigt rätt ofta så är det betydligt bättre. Jag är på väg!

Och när andra människor säger att det syns på mig, då värms mitt hjärta och jag känner återigen glädjen av att faktiskt lyckas efter så många år av misslyckanden!

Tar man bort det i sitt liv som gör att man misslyckas och jämt faller tillbaka, ja då lyckas man!